Saras vinterminnen
(05-06)
Det är med blandade känslor jag stiger ur bilen på det vackra Snöå Bruks gårdsplan; kommer jag överhuvudtaget att gilla det här? Det var ju år sedan jag deltog i en körvecka och då sjöng jag inte i kören, utan jag satt tillsammans med de andra barnen i en ring och hade rytmlekar med Mats. Kommer jag att tvingas att vara social nu, något som inte direkt är min starkaste sida? Tänk om det blir jättetråkigt och jag sitter själv i ett hörn hela veckan.
Dessa negativa tankar lämnar mig redan efter tio minuter, då Alice, Elina, Maria och Anders glatt börjar prata med mig. Vad som slår mig är hur öppna dessa ungdomar är, helt olika många andra i min ålder, som gärna observerar och bedömer några dagar innan de eventuellt börjar prata. Jag känner mig välkommen, och hela veckan förflyter i samma stil.
Redan under den första repetitionen slås jag över hur professionella Richard och Richard är; den ene leder smidigt kören genom småkluriga sångpartier medan den andres fingrar med lätthet far över pianot. Med samma lätthet slinker senare den gooooda maten som vi serveras av Karl och Yvonne ned i magen. Mums, säger jag bara!
Snö, frusna, glittrande träd och sjöar, fina skidspår, pulkabacke, röda stugor. Allt fint som känne-tecknar Sverige och den svenska vintern finns ju här i Dala-Järna! Anders har körkort, kördeltagarna är trevliga och positiva, soaré-numren roliga (främst våra då förstås) och huvudkuddarna i sängarna obekväma; allt är som det borde vara, och jag stortrivs.
Nyårsaftonen är något av det mysigaste jag upplevt någon gång; det var längesedan jag kände mig så här avslappnad under denna högtid, där ångest inför kravet att man alltid måste ha jättekul på nyår annars brukar vara en av huvudingredienserna. Nu dansar jag, sköter nattcaféet och är jätteglad tillsammans med mina nya kompisar istället och jag har ingen som helst lust att befinna mig någon annanstans i världen, inte ens på Bahamas.
Kyrkans akustik är lite chocke-rande, kompet absorberas blixtsnabbt som av en svamp och jag hör det inte alls på det första kyrkrepet, men till slut så hittar vi någon sorts balans och konserten går mycket bra. Någonting viktigt lär jag mig: att aldrig använda klackskor på en konsert. Fötterna dör ganska snabbt.
Att sjunga tillsammans på en körvecka är faktiskt rätt så skojigt. Jag kommer nog tillbaka.
Sara Skansholm
 
 
 
 
 
 
 
 
Sara's Winter Memories
 
My feelings all mixed up, I step out of the car in the yard of beautiful Snöå Bruk; will I like this at all? It’s been years since I last participated in a Music Week and at that time I didn’t even sing in the choir. I sat in a circle with the other children doing rhythm games with Matts. Will I be forced to socialize, which is not my strongest talent? What if it’ll be really dull and I’ll be sitting by myself in a corner all week?
These negative thoughts leave me within ten minutes, as Alice, Elina, Maria and Anders happily address me. I’m struck by how open these youngsters are, totally unlike many others at my age who tend to observe and judge for a few days before they might start talking. I feel welcome, and the whole week follows the same path.
Already at the first rehearsal, I’m struck by how professional Richard and Richard are; one smoothly guiding the choir through tricky passages in the music and the other letting his fingers run over the piano keys with ease. With equal ease we devour the deeeelicious food being presented to us by Karl and Yvonne. Yum, I say!
Snow, glittering trees and lakes, good ski tracks, a toboggan mound, red cottages. All the nice things that define Sweden and the Swedish winter can be found here in Dala-Järna! Anders has a driver’s licence, the choir participants are nice and positive, the soiree items funny (first and foremost ours, of course) and the pillows are uncomfortable; everything is exactly as it should be and I enjoy myself thoroughly.
This New Year’s Eve becomes one of my nicest experiences ever; it’s been a long time since I’ve felt so relaxed during this particular holiday, when usually one of the main ingredients of celebrating New Year is the angst you suffer from the pressure of always having to have nothing but great fun. This time I dance, run the night café and feel very happy together with my new friends instead, and I have no desire whatsoever to be anywhere else in the world, not even the Bahamas.

The acoustics of the church shock us, as the accompaniment quickly gets absorbed, as if by a sponge, and I can’t even discern it at our first rehearsal in the church. Finally we achieve some sort of balance and we give a very good concert. And I learn a valuable lesson: never wear shoes with heels to a concert. Your feet die very quickly.
Singing together at a music week is great fun after all. I’ll be back.
Sara Skansholm
 
Sara
Skansholm
winter 05-06

Sidan uppdaterad
2010-04-15


Responsible for the page:
Webmaster