Leos reflexioner
Vad får er att komma hit igen, frågade reportern från Falu-Kuriren.
Medan musikveckans ledare, Christian och Anquie, andades in för att ge ett fullödigt svar, svarade jag – Maten!
Här på Snöå intages maten dess-utom i glatt sällskap, vid trivsamt sprakande brasa och nygräddat bröd på skänken. Lågt är det i taket och på väggarna blommar Dalarnas kurbitser kring Elias himmelsfärd och Then Heliga Stad Jerusalem.
Idag bjuds kotlettrad med varje-handa smakrika tillbehör. Nyårs-nattens anka med apelsin lever ännu i mitt minne. Och desserten täckt av spunnet socker.
Rakryggad, stolt över sitt kök och sin hustru Yvonne och sin personal hade Carl presenterat menyn, hämtad från både Väster-botten, hemlandet Österrike, kockskolan i Lausanne, Kina och Karibiska sjön.
Vilken god idé att själv utföra vad han lärt ut vid kockskolor i Stockholm, att här i Dalarna driva sin egen restaurang.
Låt oss förresten betänka ordet ”restaurang”. En plats att restaurera, alltså återställa oss människor! Vilken härlig uppgift!
 
Mellanmål
Mellan måltiderna sjunger vi. Somliga väldigt bra. Men, åt mig vänder sig dirigenten, samma sedan 1988, och säger samma saker fortfarande:
- Var snäll och kom in på rätt ton, i rätt tid och med rätt styrka.
Fast jag tar inte illa upp, det är ju hans uppgift.
Igår sade han åt mig att sjunga solo tillsammans med sopran-stämman. Det kändes bra och alla applåderade. Fast Birgit sade efteråt att han ville testa mig. Han är lika misstänksam som Erik Algård, dirigent för Stockholms Gosskör i min barndom.
- Hassler sjunger falskt! röt han.
- Nej, det gjorde jag inte alls! Jag visste att Magistern misstänkte mig så jag bara mimade!
 
Fortsättning
Snart börjar nästa övning, fem timmar dagligen till konserten vid veckans slut. Då skall jag mullra som en Donkosack i Tjajkovskis Fader vår, låta gnistra Duruflés gregorianska slingor, ligga kvar på samma ton i fem notblad på Taverners Song for Athene och triumferande leverera ett forte fortissimo i Vaughan Williams Wassail song.
Men skulle jag dröja mig kvar vid matbordet här i Snöå och missa konserten så tror jag att ingen märker min frånvaro!
 
Nåväl, jag kom i tid och sade:
Vi körsångare hälsar er välkomna! Och vi tackar för att vi 6 år i rad får ge vår körkonsert här i Järna kyrka. Vilken ståtlig kyrka.
Vilket härligt vinterlandskap! Vilken glittrande snö! I Snöå i Dalarna i Sverige!
Vår svenska vinter kan inte exporteras. Utlänningarna får komma hit för att njuta av den. Det har vår dirigent Richard Cooke gjort i 30 år och hans briljante ackompanjatör Richard Pearce har gjort det i 10 år. Och i år sjunger Richard Cookes hustru Catharina solo.
 
 
 
Vi sångare kommer hit från hela Sverige. Själv kommer jag från Luleå. Andra från Stockholm, Malmö och Göteborg. Ända från Sultanatet Oman kommer Alison och Lars kommer från Singapore.
Lars sade något underligt till mig i morse. Något om att öppna en dörr till ett rum där något hörs, något tidlöst, något som pågått i århundraden, gregorianska tonslingor som blandas i varandra, nu får vi gå in och sjunga själva i slingorna som Duruflé flätat. När vi stänger dörren efter oss så fortsätter sången fast vi inte hör den. Den fortsätter i all evighet.
Och nästa dörr, bakom den hörs andra röster, djupa, ryska i den ortodoxa kyrkans liturgi, i böner tonsatta av Tjajkovskij. Så svåra och vackra!
Men bakom en annan dörr bullrar glada julfirare i Good Old England, här dricker vi varandra till och äter så gott som någonsin hemma på Snöå Bruks Värdshus!
Välkomna att följa med oss i kväll och öppna dörrar och lyssna! Och när vi stängt alla dörrar efter oss, kom då ihåg att sätta på mobiltelefonerna!
 
Engelskt älskvärd
Efter konserten påpekade många för mig att Richards fru heter Christina. Men hon tröstade mig och anförtrodde mig att hon älskar namnet Catharina!
 
Fina poeter hördes på kvällarna
Ferlin (Plankstrykaren), Gabriel Jönsson (Ljusstöpningen), Fröding (Våran prost och Ett bergtroll), Rydberg/Gr-nk-p-ing (Tomten), Heidenstam (Undret), William Blake ( The Tyger) och, på tumanhand, limerickar, även om biskopen i Birmingham.
 
Egna dikter skrev de yngsta deltagarna
Elina och Maria von Knorring, Anders Tovinger, Sara Skansholm och Alice Sobel; så här blev
 
Brevet från Snöå
Hejsan morsan, hejsan stabben
Här é brev från älsklingsgrabben.
Vi har kul i Dala-Järna,
Är i skogen och kan se varenda stjärna.
 
Stora rum och våningssängar,
Kan Du skicka mera pengar?
Vi får äta god potatis,
Men på nattcaféet är det inte gratis.
 
Vi har tappat våra stämmor
Men behållit våra klämmor.
När vi sjunger riktigt helfel
Brusar Richard upp och får tokspel.
 
Här är roligt vill jag lova
Fastän litet svårt att sova
Klockan blir lätt tolv ett, två, tre
Nästa morgon krävs det litervis med svart te.
 
Uti skogen finns det skidspår
Som vi åker efter påtår.
In i duschen efter skidtur
Sedan nya upptåg följer utan tupplur.
 
Ordföranden och kassören
De är borta ifrån kören
Likaså är våran kassa
Spekulationer om ett samband finns det massa.
 
Vår konsert ska imponera
Ja, nu vet jag inget mera.
Kram och kyss och hjärtligt tack sen
Nu står Richard här och läser över axeln!
 
Leo Hassler
vinter 2006

Sidan uppdaterad
2010-04-15


Responsible for the page:
Webmaster